För några dagar sedan dök ett Facebookminne upp som tog mig tillbaka till en helt annan tid i mitt liv.
Mellan 2010 och 2015 engagerade jag mig i ett barnhem i Indien där alla barn var HIV-positiva. Stigmat kring HIV var – och är – tufft i Indien. Flera av barnen var inte välkomna i sina familjer eller byar.
Men de hade några alldeles fantastiska kvinnor omkring sig. Barnhemmet drevs av nunnor som jag fortfarande tänker på med stor värme. De hade en alldeles speciell kombination av integritet, kärlek, glädje och ryggrad. Barnen fick gå i skolan. De fick bromsmediciner. De fick omsorg och möjligheten att leva så normala liv som det bara gick. Och det fanns mycket skratt. Väldigt mycket skratt.
Och så var det badrummen…
Första gången jag såg dem tänkte jag: Det här måste vi kunna göra något åt. Jordgolv och i princip ett hål i golvet. Obeskrivligt äckliga, på ren svenska. Det fanns tio stycken. På den tiden drev jag en helt annan verksamhet inom hållbart mode, men jag hade ett stort nätverk på Facebook. Så jag frågade helt enkelt mina vänner: Ska vi renovera barnens tio badrum tillsammans? Responsen blev fantastisk. Någon bidrog med lite. Någon med mer. Många bäckar små. Några månader senare kunde, med en lokal byggentreprenörs hjälp, de första fyra badrummen byggas. Ett år senare blev det fyra till. Och så småningom de sista två. Kakel. Riktiga toaletter. Handfat. Och någonstans där fick jag mitt nya namn av nunnorna: Toilet-Maria. Haha! Jag tycker fortfarande väldigt mycket om det.
Men livet bestod inte bara av det svåra
Under de där åren blev det också matpaket till HIV-drabbade familjer i området, julklappar och fester.
Och en gång ordnade vi till och med fallskärmsflygning på stranden. Nunnorna? Jodå. De skulle förstås också upp och flyga. Det säger så mycket om de här kvinnorna. Mitt i allt det svåra fanns en enorm prestigelöshet och livsglädje.
”Vad tycker ni allra bäst om att äta?”
En gång frågade jag barnen vilken deras favoritmat var. Jag kanske hade väntat mig något lite festligare. Men svaren kom snabbt: Daal. Eller chicken curry. Den enkla indiska linssoppan.
Vill du smaka min egen daal, klicka här för recept.
När de här bilderna dök upp igen började jag fundera över den röda tråden i mitt eget liv. Då arbetade jag med hållbart mode. Idag arbetar jag med mat, hälsa och livsstil. På ytan två helt olika världar. Men kanske har jag egentligen hållit på med ungefär samma sak hela tiden.
Jag tycker om när förändring blir konkret. Inte bara prata om att någonting borde bli bättre.
Utan fråga: Vad kan vi faktiskt göra?
Tio badrum blev inte tio nya badrum på en gång. Först fyra. Sedan fyra. Sedan två.
Och kanske är det inte så olikt den förändring jag arbetar med idag. Vi behöver inte göra om hela livet på måndag. Vi kan börja med nästa måltid. Nästa vana. Nästa lilla beslut. Och fortsätta därifrån.
Många bäckar små.
Så idag får barnen i Indien inspirera även till veckans recept. Daal – fast i en Mickelsbackas-version med lite extra smak och näring. Och kanske är det ändå min röda tråd: Mat. Människor. Glädje. Ryggrad. Och en envis tro på att små förändringar kan bli något väldigt stort.
Toilet-Maria lever vidare. ❤️
Bilder från ASRO - barnhemmet för HIV-smittade. Stort varmt tack till Jenny Puronne som tagit de flesta av dessa bilder.
