Marias tankar för dagen - läkande minnen

 
Ibland dyker det upp något i flödet som jag fastnar för. Som jag känner igen mig i och som berör något långt där inne i mig. Minnen från barndomen tittar fram och jag ser mig själv stå på ängen utanför mormor och morfars lilla hus och ropa in kossorna. Mormors speciella röst som kossorna kände igen. Den dialekt som killarna i KAJ pratar har jag vuxit upp med och är som musik i mina öron. 
Jag älskade verkligen mina somrar som barn som tillbringades på landet i Finland med matkällare under köksgolvet, höbärgning med alla grannar och kalvarnas sträva tungor på min hand. Det här har format mig till den jag är idag. 

Att i den här stunden verkligen ta mig tid och landa djupt i minnena upplever jag som läkning i kroppen. Jag lägger händerna på nedre delen av magen och inväntar att magen skall lyftas och sänkas av lugna andetag. Det brukar ta en minut. Så skönt för hela nervsystemet att finna ro ... slappna av .... och sitter kvar några minuter, tills vanliga tankar tar över och jag kan fortsätta dagen.

Här nedan en text som jag kopierade från en Facebook grupp. Tyvärr minns jag inte vilken och jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna nu när jag publicerar den här. Exakt som den var skriven.

Hoppas även du hittar inspiration till minnen som är "värda att bevara" framåt i ditt liv!

"Familjen Andersson är den sista i byn som fortfarande har kor, och grannarna klagar över att det luktar på gården. I dagens värld låter en sådan klagan nästan som en dom, men för Andersson betyder den mycket mer än vad människor runt omkring kan förstå.

Varje morgon, när himlen fortfarande är färgad av gryningens nyanser och byn ännu sover, öppnar Andersson ladugårdsdörren med samma högtidlighet som en präst öppnar kyrkportarna. Det här har varit en oförändrad ritual i trettio år – trettio år där varje dag har börjat med denna handling fylld av kärlek och ansvar.

Maja och Bella, de två korna med sina mjuka, tillitsfulla ögon, möter honom med blickar som uttrycker tacksamhet och förtroende. Deras råmande är som en morgonsymfoni som fyller hans hjärta. Bakom dem kacklar de tio hönorna otåligt som barn som väntar på frukost, och geten Saga drar lekfullt i ärmen på hans jacka för att påminna honom om att hon också är en del av denna speciella familj.

Från köksfönstret i huset intill, som från en annan värld, tittar grannen Karin på honom med en blick som blandar ogillande och avsmak. För tre år sedan flyttade hon hit och köpte ett nyrenoverat hus med vita staket och blänkande aluminiumfönster, som taget ur ett svenskt inredningsmagasin. I hennes ögon ska en by likna en stillsam villaidyll – ren, tyst och fri från dofter och ljud som påminner om naturen.
”Andersson, kan du inte flytta djuren någon annanstans?” hade hon sagt förra veckan, med en röst som blandar artighet och bestämdhet. ”Hela gatan luktar. Mina barn kan inte leka på gården.”
Men för Andersson är det hon kallar ”dålig lukt” barndomens doft, själva essensen av hans käraste minnen. Det är doften av tidiga morgnar då han följde med sin far till ladugården, med stövlar fuktiga av dagg och hjärtat fyllt av glädjen att vara till nytta. Det är doften av kvällar då han hjälpte till att ta hem korna från betet, när himlen färgades orange och lila och han kände sig som en del av en perfekt balanserad värld. Den doften tillhör en livsstil som långsamt försvinner – ersatt av parkeringsplatser där det en gång växte potatis och rödbetor, och där barns skratt blandades med tuppens morgonhälsning.

”Pappa, kanske har grannarna rätt,” säger hans fyrtioårige son Johan medan han hjälper till att bära in nyslaget hö till ladugården. Orden är försiktiga, sagda med kärlek men också med känslan av tidens press. ”Du kan sälja korna och ta det lugnt som pensionär. Det är inte som förr längre.”
Men Andersson kan inte föreställa sig en morgon utan att höra djuren ropa på honom. Att inte känna den varma ladugårdsluften en kall vinterdag, när snön ligger djup och vinden drar genom byn, och han finner trygghet hos djuren som ger honom inte bara mjölk och ägg utan också tyst, lojal närvaro. Att inte se hur korna njuter när han ger dem nymald havre, hur de frustar av belåtenhet som barn som fått sin favoritgodis.
Kanske är det bara de som haft djur på gården som verkligen förstår att de inte bara är ”egendom” eller ”produkter” – utan familjemedlemmar som ger en anledning att stiga upp med ett leende och en uppgift som får en att känna sig levande och behövd.

De senaste fem åren har alla hus på gatan förändrats. Ladugårdar har blivit dubbelgarage för dyra bilar, fruktträdgårdar har ersatts av prydliga gräsmattor och prydnadsblommor – vackra men som inte ger någon mat. Familjen Andersson är den sista lilla ön av motstånd i en våg av modernisering.
 

”Du vet att kommunen har sagt att vi får böter om vi inte följer de nya hygienreglerna,” säger Anna, hans fru sedan fyrtio år, medan hon med vana händer häller den färska mjölken i blänkande rostfria kannor. ”Vi har två veckor på oss att ordna det, annars måste djuren bort.”
Andersson vet att reglerna har förändrats mycket. Byn har blivit en plats där många pendlare vill bo – människor som söker lugn, ordning och bekvämlighet, som i ett bostadsområde där inget oväntat får störa.

Få förstår längre varför man skulle hålla egna kor, höns och getter när man kan köpa mjölken i kartong från butiken och köttet färdigförpackat, utan att tänka på att de en gång haft namn och personligheter.
Men han kan inte glömma hur hans lilla barnbarn brukade mata hönsen på helgerna. Hur hennes ögon lyste när hon hittade nyvärpta ägg, och hur hennes små händer darrade av glädje när hon höll en gul, dunig kyckling. Hur hon lärde sig känna igen varje djur – Maja som var mild och tålmodig som en stor hund, Bella som hade sina nycker, och den röda hönan som alltid smet iväg för att utforska världen.

”Kanske borde vi försöka prata med grannarna,” föreslår Anna hoppfullt. ”Förklara att djuren inte bara är boskap för oss. De är en del av vårt liv och vår själ.”

På kvällen, när stillheten lägger sig över byn, sitter Andersson vid köksbordet och tittar ut mot ladugården som badar i varmt, gult ljus. Djuren vilar i nöjd tystnad efter en dag fylld av omsorg och kärlek. I grannens trädgård tvättar Karin sin skinande SUV med trädgårdsslangen, förberedd för nästa veckas pendling till staden.
Det är två världar som inte längre möts – en som strävar mot komfort och effektivitet, och en som håller fast vid rötterna, traditionerna och en livsstil som allt fler ser som gammaldags och opraktisk.

”Pappa, om du verkligen vill ha djur kan vi hitta en gård utanför byn,” insisterar Johan. ”Där kan du leva precis som du vill.”
Men Andersson vet att det inte bara handlar om djuren. Det handlar om rätten att leva som man lärt av sina föräldrar, om frågan om modernisering alltid måste innebära att man ger upp allt som varit, och om framsteg betyder att man glömmer de värden som format generationer.

Den natten, medan han hör korna råma lågt i ladugården, undrar han med tung melankoli om det om tio år fortfarande kommer att finnas ett enda hus i byn där man hör tuppens morgonhälsning. Eller om alla gårdar kommer att vara prydliga, tysta och perfekta – men utan den själ och närhet till naturen som bara djur kan ge.

Kanske har den granne som sagt att ”tiderna har förändrats och vi måste anpassa oss” rätt. Men Andersson tror fortfarande, med envisheten hos den som lärt sig att vissa saker är värda att bevara, att en värld utan djuren som troget följt oss i tusentals år är en andligt fattigare värld. Även om luften är renare och gårdarna ser mer ordnade ut, förlorar den något av livets verkliga doft – den som kommer från jorden som ger oss bröd och från djuren som generöst delar sina gåvor."

Varmt tack för detta inlägg från okänd
Maria